Ursula von der Leyen and Donald Trump (Jacquelyn Martin / AP)
Med ett intensivt och disruptivt år i geopolitiken bakom oss är utsikterna för 2026 tyvärr inte ljusa. Vi befinner oss i en tid där saker faller isär. Det har även tagit viss tid att komma till insikt om det, vilket är naturligt när trauma är inblandat. Och trauma är det som bäst beskriver vad som till en början var en bortvänd blick och numera en aggressivare aktör. Ja vi pratar om ett USA som gör slut med Europa och som agerar som om ”allierad” inte betyder någonting där anspråk på Grönland kryddas med att militära medel inte kan uteslutas.
Vi får inte förlora hoppet om att det en dag går att plocka ihop bitarna igen, tids nog, det går ju ofta så. Men det företar inte allvaret att vi nu är i en fas där vi på grund av just det transatlantiska isärfallandet trängtar en hel del skyndsam reformiver när det gäller att öka det stabiliserande. Vi kan inte längre söka stabilitet och frihet hos andra. Det är vi som står för upprätthållande av vår egen frihet och stabilitet nu.
När Ukraina snart varit utsatt för krig i fyra år, försvåras försvaret av dess framtid av att USA bytt spår från det konstruktiva och samlande ledarskapet, till att högoktanigt ge eko för Rysslands vilja och ambitioner. Utöver att i FN rösta med och inte mot auktoritära landet i Öst, beslutade man även att skriva in Europa och EU i sin nationella säkerhetsstrategi som enhet att arbeta för dess upplösning. Sedan dess har man även gett sig i kast med att ta kontroll över diktaturen i Venezuela och fört sittande ledare för diktaturen till USA på ett sätt som både kan invagga skräck och förtjusning hos andra auktoritära ledare.
Anledningarna bakom USA:s ageranden kan diskuteras länge och mycket, även invändningar kring att världsordningen inte varit perfekt förut eller USA:s tidigare tvivelaktiga ageranden går att djupdyka i. Men det räcker inte för att förklara det nuvarande skeendet. Därtill kvarstår de principiella problem som Europa står inför oaktat detta. Vi behöver med brådska ha många uppriktiga samtal med verkliga vänner i USA om allt detta. Vi behöver finna överlevnadsstrategier för att kunna ta oss igenom en period av stora prövningar för alla som tror på det liberala samhället och vad som fram tills ganska nyligen kunde beskrivas som gemensamma västerländska värderingar.
Vi behöver dessutom, främst, ha uppriktiga samtal européer och landsmän emellan om vad det nya USA gör med oss och vår framtid. För tyvärr är USA:s vandring bort från det liberala samfundet ännu en komplicering bland en redan besvärande hop av diktaturer och auktoritära styren och stater som vill omforma världsordningen genom aggression, våld och tvång.
Kina, Ryssland, Iran för att nämna några stater, har vi redan definierat, om än i ganska olika grader och former, som fientliga aktörer. Hur ska vi hantera det sammanlagda totala trycket mot Europa från ovänner av olika grader i styrka och uttryck?
Det är inga småsaker som står på spel, vilket alla begriper, men vår kärnkrets av fredliga demokratier riskerar – om vi dröjer i passivitet – att bli allt krympande, men kan också bli växande.
Flera länder som Europa har upparbetade och goda relationer till kan bli ännu viktigare att växa med. Länder i vitt skilda delar av världen, såsom Kanada, Australien och Nya Zeeland, Japan och Sydkorea, demokratier i Sydamerika och även de som gryr i Afrika. Samtidigt behöver vi våga skynda på att öppna nya dörrar där vi vet att vänner står och väntar. Vi har inte råd att sätta demokratier på väntelista. Här finns exempelvis Taiwan, som vi vet och känner till kanske främst, sorgligt nog, för att det är en starkt retande nation för Kina. Men det kommer de vara oavsett om vi bjuder dem närmare oss i Europa eller inte.
Även om auktoritära nationer växlar upp sina destruktiva ambitioner kan vi välja att agera för friheter och dess utveckling där och när de finns. De är viktiga att försvara överallt och inte bara nästgårds om vi inte vill tvingas in en ny global världsordning där demokrati blir det förlöjligade och ansatta undantaget.
Det är vi som värnar frihet och stabilitet nu. Och det förpliktigar.
Anna Rennéus Guthrie, chef Frivärld.
